Miss u

Ibland blir saknaden fortfarande svår, även fast det inte sker lika ofta längre. Jag fyller snart 40 år och det finns inget mer jag önskar än att ni funnits här med mig. Det är svårt att planera in ett kalas utan er, för skulle inget hellre vilja än ni fanns och kunde vara med.

När det känns ensamt hade du orkat lyssna på mig och kommit med råd.

Blir lite ledsen när jag hör många sucka över att de måste till sina föräldrar över julen, var glad att de lever. Jag önskar jag hade någon att hälsa på.

Vår

Förra året vår var verkligen väldigt jobbig eftersom jag i princip väntade på besked från boendet sedan slutet av april till i juni. Så här i efterhand förstår jag mer hur dåligt jag verkligen mådde då. Jag har minnesluckor, minns knappt något av förra våren och sommaren. För mig har det varit vinter i två säsonger nu. Men med tiden har det blivit bättre, nu ser jag de små härliga sakerna som inträffar varje vår. De första tussilagorna, vitsipporna som alltid blommar när mamma och Simon och Matilda fyller år. Fåglarna som sjunger tidigt på morgonen. Löven som slagit ut i björkarna. Livet har återvänt återigen efter en bister vinter. Planterade penseér på mammas grav innan påsk, blå och vita lyser de i solen. Lite otäckt är det att gravens gräsmatta satt sig ganska mycket. Men det är ju som det ska vara. Kan för mitt liv aldrig mer gå över en grav utan gör allt för att gå på sidan om.

Mamma 77

Mamma skulle ha fyllt 77 år idag. Samma dag som Simon fyller 19 år. Många är de gånger de firat födelsedagar gemensamt. Matilda blev 15 i torsdags. Önskar du varit med!

Saknad

Ibland blir saknaden så stor. Igår såg jag på programmet "En unge i minuten", fint program om barnafödande och kvinnor. Då plötsligt vällde all sorg och saknad och sentimentalitet upp igen. Kunde inte sluta gråta. Önskar att min mamma kunde ha sluppit dö i ensamhet. Önskar att jag varit där...

Livet

Livet är ändå ganska konstigt. Ser på bilderna jag lade ut tidigare. Mamma och pappa. I en annan tid. Pappa borta sedan länge och mamma sedan snart ett år tillbaka - men ändå så levande. Saknar er så, känner mig ensam fast jag så klart inte är det, men jag saknar länken till mitt eget förflutna. Men det som varit kommer aldrig igen. Det enda som är säkert är att allt ändras hela tiden. Det ligger i livets natur, människor och djur kommer och går. Lever sina liv. Framtiden är föränderlig, ibland kan det vara svårt att orka med, men man har ju inget val. Det är bara att hänga på så gott det går!

Min mamma och pappa

Mamma och pappa på Björnön, ser fridfullt och skönt ut.

Min mamma någon gång på i början av 60-talet, köksstandarden var något lägre...

Gråt inte

Har skrivit in dikten tidigare men gör det en gång till, jag älskar verkligen den har dikten.

Gråt inte för jag
är död
jag finns inom dej
alltid
Du har min röst
den finns i dej
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dej
du kan ta fram mej
när du vill
Allt som finns kvar
av mig är inom dej
Så är vi jämt
tillsammans.

Dikten är skriven av Barbro Lindgren.

Evighet

Jag egentligen inte svårt att acceptera döden, döden som en del av livet. Men något som ändå är svårt att förstå är evighetsperspektivet, hur dumt det än kan låta. Att aldrig mer kunna träffa mamma, att aldrig mer få se henne, aldrig mer få en kram. Önskar jag vore troende, skulle vara skönt att få leva i vissheten om att få träffas igen. Men jag tror inte på uppståndelse eller att man kan ses i himlen, utan för mig är avskedet evigt även om mamma finns i mig som i den vackra dikten "Gråt inte" av Barbro L. Vissa dagar kan det kännas otroligt jobbigt fortfarande. Men då försöker jag koncentrera mig på min vardag på mitt eget liv, det går lättare då när jag bromsar upp jobbiga tankar med vardagsbestyren. Och dikten tröstar mig mycket, den är så vacker och innebörden så sann.

Februari

I går fyllde David 12 år. En gjädjefylld dag på många vis, men ändå. Önskar du kunnat vara med oss. Jag vet att du skulle ha suttit med oss och skrattat åt våra knasigheter. Du skulle ha velat se David vara med på hans voltigeträning, skulle ha följt hans utveckling med stor glädje, skjutsat och uppmntrat om du bara kunnat. Det var ju många år sedan det var möjligt för dig att vara med på det sätt som jag fantiserar om, men jag önskar det hade fått vara så. Trots att det nu gått 8 månader så saknar jag dig så mycket varje dag!