Text som jag nu flyttat från min andra blogg

Hur skriver man om det som är jobbigt?
Hade tänkt att denna blogg bara skulle handla om våra hundar och sånt som gör livet glatt. Men livet fungerar ju inte så...

Måste berätta om min stackars mamma. Hon lider av mycket svår altzheimers. Hon bor sedan 2½-år tillbaka på ett serviceboende där hon sedan förra sommaren fått hjälp med i princip allt, och nu har sjukdomen tagit ytterligare steg framåt... Numera har personalen svårt att få i henne mediciner och mat, så nu tynar hon sakta bort. Det är svårt på många vis. Å ena sidan så vill jag ju så klart inte att hon ska dö men å andra sidan så finns hon inte heller längre kvar mer än som en varm sovande kropp i en säng. Och vad är det för ett liv att leva att ligga i en säng och i bästa fall vakna till så pass att man får i sig lite pure för att sedan åter somna om? Jag hoppas att hon inte känner någon smärta eller ångest men det är ju omöjligt att veta. En fd arbetskamrat som miste sin mamma i cancer för ca 1 år sedan sade att "det är bättre med en svårt sjuk mamma än ingen alls" och kanske är det ändå så? Men ska man bevara och förlänga liv till varje pris?

Jag saknar att åka hem till mamma och sitta i hennes trädgård och fika och prata samtidigt som hon röker (även om jag tyckte illa om att hon rökte...och sannolikt har rökningen också bidragit till hennes sjukdom). Saknar att hon skrattar åt våra knasiga hundar eller åt knäppa saker som hänt. Mamma älskade hundar, egentligen alla djur utom fästingar och möjligen katter. Och det var alltid roligt att ta med hundarna hem till henne så länge hon var medveten om dem. Hon uppskattade att de satt i hennes knä och matade dem gärna med korv eller något annat till deras förtjusning. Svansarna på hundarna började gå så fort vi närmade oss porten till mammas boende. Till och med när hon satt i rullstol och inte längre kunde röra händerna satt Alice i hennes knä och slickade henne försiktigt i ansiktet. Minns särskilt en gång för någon månad sedan när hon var helt förlamad men fortfarande medveten om sin omgivning. Alice och Sally var med på besök hem till henne och de skällde som galningar på personalen som hjälpte henne upp ur sängen till rullstolen. Mamma skrattade gott samtidigt som som hundarna skällde ut personalen.

Minns hur ledsen mamma var för att hon inte längre kunde äta själv. Minns ögonkastet jag fick när jag satte en servett under hennes haka som hakklapp när vi skulle fika. Det var förnedrande för henne så jag tog givetvis bort den. Minns alla gånger hon sagt "När ska det här gå över", någonstans trodde hon eller hoppades hon att hennes tillstånd bara var tillfälligt.

Planterade blommor på min fars grav förra veckan. Svindlande kännslor och stor sorg kände jag då jag insåg att nästa gång det blir dags för plantering kommer han sannolikt inte längre att vara ensam. Hemsk tankte!!! Men jag önskar att min mamma ska få frid, få slut på sin sjukdom, på värk och oro. Men ändå....