Vid 19-tiden på onsdagskvällen den 9 juni 2010 kom det ett telefonsamtal. Det var väntat men samtidigt ändå så oväntat. En manlig röst medelade att min mamma somnat in i sin säng och att personalen på hennes boende hittat henne avliden. Rösten som var lugn och trygg förklarde läget. Jag hade så gärna önskat vara med vid hennes död men nu var det försent. Jag ringde genast min bror M för att medela det inträffade och vi beslöt att omgående ses hos mamma.
När jag med Mats anlände till hennes lägenhet så såg det ut som vanligt dvs att hon lång och sov i sin säng. Mamma hade varit svårt sjuk under en längre period. Hon led av Altzheimers. Den sista tiden var en kamp för henne. Hennes död kom sannolikt som en befrielse, men ändå. Sorgen är ändå obeskrivlig och smärtsam.
Hennes död kändes så overklig. När jag satt med hennes varma hand i min väntade jag nästan på att hon skulle vakna upp. Hon såg så fridfull ut där hon låg i sin egen säng. Vi satt ett par timmar vid hennes säng med tända ljus och pratade och grät omvartannat. När vi skulle gå klappade jag henne på huvudet för en sista gång.
Det känns konstigt att allt annat rullar på. Världen är sig lik, bara en människa fattas. Älskade mamma vad jag saknar dig! Jag sakar att sitta på din balkong/trädgård och dricka kaffe medans du röker. Jag saknar ditt skratt och ditt leende. Jag minns allt du gjort för mig och min familj. All hjälp vi fått genom åren. Du förtjänar verkligen att nu få vila i frid.
Jag älskar dig och du kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar