Gruvar mig något hemskt inför morgondagen...då ska det slutliga avskedet ske. Sista tillfället att se min egen lilla mamma för evigt. Oroar mig för hur det ska bli, om jag borde eller inte borde genomföra detta. Men jag tror ändå att det är bra att göra det, annars kanske jag ångrar mig längre fram. Enligt personer i min närhet är det ett viktigt steg i sorgeprocessen. Kanske har de rätt, kanske inte. Vill helst minnas henne så som hon var förr. Men mitt minne av avskeddet i samband med kvällen då hon gick bort är varmt och fint, inte alls något skrämmande som man skulle kunna tro. Kanske blir detta avsked också fint...men huh vad det skrämmer mig.
Har bestämt mig för att lägga ned en liten sten med gravyren "love" i kistan. Har en likadan sten till mig själv, så kan jag alltid ta fram min egen sten och tänka på att mamma har en likadan hos sig. En ritual som känns viktig just nu. Stenen kommer inte att vittra på länge utan blir kvar i graven lång tid framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar