Försöker vara stark och praktisk, men hjälp vad det är svårt. Orkar inte med att ta tag i vanliga saker, det känns så oviktigt. Gråten och sorgen, som gör fysiskt ont, trycker på. Oändlighetskänslan, suget i kroppen som drar i mig, drar i mig mot marken. Känslan av meningslöshet. Nu är det för evigt slut - min mamma finns verkligen inte mer. Jag kommer aldrig mer att få höra ljudet av hennes andetag, aldrig mer få se hennes ögon glittra till när hon ser mig. Bara hennes kropp finns ännu kvar ett litet tag till. Men hennes själ, slocknade när hon tog sitt sista andetag? Vad är det som gör en människa levande? Det hjälper inte att veta att det var bäst för henne själv. Jag vet att det var så, tro mig! Men även om jag vet det så måste jag få lov att sörja min egen förlust. Förlusten är lika stora oavsett, respektera mig för det.
Jag tycker det är fint att tänkta på att kroppen nu ska användas till något annat, det är materia som ska bygga upp något nytt. Det skrämmer mig inte, tvärtom. Det som skrämmer mig är att en människa betyder så lite i det stora hela. Även om en människa också kan betyder så mycket, för mig.
Har svårt att sova på nätterna, vaknar, plågar mig själv med tankar. Försöker låta bli men det är svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar