Så lite

Tänk så lite det blir kvar av en människas liv. Foton, kläder och en del möbler och småsaker. Döda ting som egentligen är meningslösa men som plötsligt känns ovärderliga. Snart måste vi syskon ta tag i att tömma mammas lägenhet, ännu ett jobbigt steg att ta. Så länge lägenheten finns så finns på något sätt i alla fall en del av henne kvar. Allt står kvar som det var tidigare. Men som sagt måste vi strax ta tag i och dela upp hennes saker sinsemellan samt kasta det som ingen vill ha. Det svåraste kommer att bli att kasta saker tror jag.

Kåldolmar

Häromdagen var Mats, Matilda, David och jag och badade på Östra holmen. Vi pratade lite allmänt om mat. Då plötsligt slog det mig att jag aldrig ska få lära mig att laga kåldolmar av mamma. Knäppt, men jag känner mig verkligen jätteledsen. Kåldolmar var en av mammas "paradrätter". Hon gjorde storkok och frös in. Ibland fick jag en påse dolmar med mig hem. Önskar att jag hade tagit mig tiden att göra kåldolmar tillsammans med henne medan hon fortfarande kunde (flera år sedan...). Men på något vis så trodde jag hela tiden att tid fanns...(ja inte de sista åren så klart men innan hon flyttade till Herrgärdet). Men å andra sidan skulle jag inte kunna leva med tanken att riskera att någon nära hela tiden risker att försvinna, det skulle ju bli alldeles för jobbigt. Vi människor måste nog leva i vår lilla "bubbla" för att orka med vardagen som ju är ganska krävande.

Saknar dig så ofattbart mycket mamma!!! Älskar dig!

Absurda tankar

Hur är en människas hjärna funtad egentligen...? Jag vet mycket väl att min mamma är död och att hon har det bra nu, jag har tagit farväl flera gånger. Ändå kan jag få panikångest...och tänka helt absurda tankar...vågar inte ens skriva dem här... Måste försöka sova mer på nätterna kanske...?

Vacker och stämningsfull begravning

Igår begravdes lilla mamma. En otroligt jobbig och sorglig dag men samtidigt ett mycket vackert minne. Begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan kl 13:30. Den vita kistan var placerad under det stora korset i taket i den gamla delen av kyrkan. Kistdekorationen var mycket vacker, med blommor i rött, aprikost, grönt mm. Lite höstiga färger men det var mammas absoluta favoritfärger. Ett vitt band hörde till med den valda texten i guld "Vila i frid" och så våra syskons namn med respektive. Från barnbarnen hade vi en blomsterdekoration i likartade färger framför kistan med bl a aprikos gladiolus, röda flamigoblommor mm och ett vitt band med den valda texten "Tack för alla glada stunder" tryckt i guld. Mycket fint! Mats föräldrar och syskon hade köpte en blomsteruppsättning i blått och vitt och rött, och mammas fd grannar vita liljor. Mycket vackert!

Som inledningsmusik spelades Albinonis "Adadgio" på orgeln. Då släppte verkligen all gråt som jag hållit inne under dagen fram tills dess. Otroligt jobbigt. Gråten verkligen vällde upp och ut ur kroppen. Jag är mycket tacksam för att min svägerska Sinikka satt intill och genast kramade och tröstade mig. Det kändes mycket fint! Det var så skönt att inte vara ensam! Mats satt på raden bakom med David och Simon som så klart också var mycket ledsna. Matilda satt med Hanna ytterligare raden bakom Mats.

Jag är mycket glad att det var Eino, en kvinnlig finsktalande präst, som höll i gudstjänsten. Det kändes så naturligt och bra då hon växlade mellan att prata finska och svenska. Alla fick sjunga psalmerna på valfitt språk. Den första psalmen var .... (2 sista verserna) och den andra Härlig är jorden. Däremellan sjöng Kajsa S. "Ave Maria" akapella på engelska. Mycket vackert! Eino berättade en massa fina saker om mamma. Att hon var stolt för att vara den första kvinnliga postiljonen i Västerås (och dessutom invandrarkvinna!), stolt över oss barn och stolt över sina barnbarn. Hon berättade historian om ekorren och om att mamma gräddat pannkakor på spritköket.

När gudstjänsten var slut bars mammas kista ut till begravningsbilen av Kauko, Hannu, Markku, Mats och Simon och en begravningsentreprenör till orgelmusiken. Utanför kyrkan väntade sedan begravningsbilen in oss andra och vi åkte i samlad kortege till Hovestalund. Solen sken från en klarblå himmel och det var verkligen varmt. Kistan fick åka på en vagn från bilen till gravplatsen. Graven var så klart öppnad, men väggarna hade klätts in med grönt tyg och på botten låg färska kvistar av alm? Kanten till graven var tillfälligt belagd med något som i alla fall så ut som sten. Detta gjorde ett fint intryck, inte så skrämmande. Så bars kistan återigen från vagnen och sänktes ned i graven av Kauko, Hannu, Markku, Victor (som anslöt vid graven), Mats och Simon. Fint att nedsäkningen det kunde ske med enbart släktens hjälp. Är också otroligt stolt över att Simon var med och bar sin mormor.

Så tog vi ett sista avsked i ålders- och närmast anhörig ordning, Hanna, Markku, Markku´s familj, jag, min familj och Kauko och Sinikka, Mats föräldrar och Ebba, Tarja och Sven. Jag kom verkligen inte på att säga något annat än "Hej då". Kändes torftigt men situatinen var så jobbig så allt annat var som bortblåst. Kauko och Sinikka och Eino sjöng på finska. Så här i efterhand ångrar jag att vi inte sjöng en sång på svenka också tillsammans t ex "Vem kan segla för utan vind" eller någon allsångs sång, mamma älskade ju allsång. Men min hjärna var inte i sina sinnens fulla bruk, jag tänkte febrilt men dessvärre inga klara tankar, så tyvärr missade jag den chansen. Får sjunga den för mig själv vid graven framöver.

Sedan blev det fotografering vid graven. Eino förmanade oss att inte se glada ut men att vi kunde dra på munnen lite så vi såg trevliga ut...underbar präst.

Så var det dags att lämna graven för minnesstunden på Gaggerska gården på Vallby museum. Mats och jag stannade kvar ett litet tag extra vid graven med Hannu. Hannu stannade när vi gick då han ville hjälpa till en liten stund med att lägga igen graven.