Igår åkte Mats och jag på besök till graven på Hovestalund. Nu var gravstenen åter på plats efter en tids frånvara pga att mammas namn skulle graveras in. Stenen lyste blank och fin på långt håll. Jag kände knappt igen den. Pappa dog ju när jag var liten så jag minns inte att den någonsin varit så blank. Mammas namn och årtal var ordentligt ingraverade. Vi planterade ljung i tre färger och 2 st silverekar och rensade bort lite löv och gräs och tände två gravljus. Fint blev det, om man nu kan glädjas över det. Jag känner i alla fall att mamma ska ha en fin gravplantering. Jag vet att hon hade uppskattat det och varit stolt över det. Hon sade många gånger till mig att hon var glad att hon visste att hennes dotter skulle ta över vården av gravplatsen och planteringen och att den därmed skulle skötas, och det ska jag göra så länge jag bara kan. Jag är sedan jag varit liten van att besöka graven regelbundet, till allhelgonahelgen, på julafton, på våren, på hösten... Men ärligt talat har jag aldrig känt något särskilt när jag varit där. Jag var för liten när pappa dog så graven har hittills bara varit en abstrakt plats med en ingraverad sten. En plats att åka till någon gång om året för att...ja för att man gör det. På något sätt har det inte varit på riktigt förrän nu. Nu känns det annorlunda och jag förstår vikten av ha en plats att gå till. Det är på riktigt - lilla mamma eller det som finns kvar av henne, finns verkligen där i marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar