Sov gott

Avskedsstunden blev inte alls så farlig som jag hade befarat. Fantasin är värre än verkligheten...

Begravningsbyrån hade gjort så fint. Mamma hade sina fina kläder på sig och var nedbäddad med sin egen rödvita kudde och sitt eget täcke med rosor på, så rofyllt, tryggt och fint! Jag lade ned en bukett röda rosor på hennes bröst och den lilla vita stenen med gravyren "Love" mellans hennes händer. Det känns fint och tryggt att veta att stenen blir kvar där för evigt, som ett minne, den kommer ju inte att vittra på många, många, många år. Det fanns tända ljus i kapellet och vi, dvs Mats och min bror, satt och pratade om mamma och om fina minnen. Tårarna trillade också så klart emellanåt men ändå kändes stunden vacker och fin och jag är verkligen glad att jag genomförde den.

Efteråt gick vi till pappas grav, bror tände ljus och jag satta röda rosor i en vas. Insåg att jag måste tillbaka till graven snart igen och gräva upp Kärleksörten som växer där. Vill inte att den ska försvinna när graven öppnas på fredag. Kärleksörten har mamma planterat och den ska förbli på platsen även i framtiden. Så när hon väl är begravd ska jag återplantera den. Har lovat mamma att ta hand om blomsterplanteringen och kommer att göra det så länge jag bara kan!

På kvällen var jag grymmt trött, hade gruvat mig så för detta att jag var helt slut efteråt. Sov lugnt hela natten, vilket varit mycket ovanligt den senaste tiden. Sov länge på morgonen också. Men än nu ikväll är jag fortfarande jättetrött. Hoppas att jag snart ska få tillbaka energin...orkar verkligen inte med mycket alls. Kanske dröjer det till efter begravningen men den kommer så småningom, det är jag säker på.

Gruvar mig....

Gruvar mig något hemskt inför morgondagen...då ska det slutliga avskedet ske. Sista tillfället att se min egen lilla mamma för evigt. Oroar mig för hur det ska bli, om jag borde eller inte borde genomföra detta. Men jag tror ändå att det är bra att göra det, annars kanske jag ångrar mig längre fram. Enligt personer i min närhet är det ett viktigt steg i sorgeprocessen. Kanske har de rätt, kanske inte. Vill helst minnas henne så som hon var förr. Men mitt minne av avskeddet i samband med kvällen då hon gick bort är varmt och fint, inte alls något skrämmande som man skulle kunna tro. Kanske blir detta avsked också fint...men huh vad det skrämmer mig.

Har bestämt mig för att lägga ned en liten sten med gravyren "love" i kistan. Har en likadan sten till mig själv, så kan jag alltid ta fram min egen sten och tänka på att mamma har en likadan hos sig. En ritual som känns viktig just nu. Stenen kommer inte att vittra på länge utan blir kvar i graven lång tid framöver.

Funderar

Funderar mycket på döden. Är inte troende men tror ändå. Tror på att allt levande har en själ, såväl människor och djur. Tror att även träd och annat levande har någon form av själ, för vad är det annars som gör ett träd levande? Vad är det som skiljer allt levande från döda ting som t ex stenar eller vatten? Trots att forskare blandar ihop de ämnen som ska ingå i en levande cell på laboratorium så har de ännu inte lyckats efterlikna tillverkningen av den första cellen.

Tror att människan ännu vet ganska lite. Varför skulle vi under de senaste århundradena ha upptäckt "allt". Kanske finns det fler dimensioner än de vi upptäckt idag dvs det tredimensionella och tiden. Tidigare trodde man jorden var platt idag tror vi oss veta att den är rund. Vaför skulle det inte kunna finnas något mer som vi ännu inte upptäckt.

Kloka ord

Idag träffade jag den kvinnliga prästen som ska förätta begravningen nästa vecka. Samtalet gav mig en hel del att tänka på, bl a så sade hon att "måste tillåta en sjuk människa att dö". Att döden kan vara en befrielse. Jag vet att hon har rätt även om det är svårt att tänka så....delvis pga att man då får skuldkänslor...(vilket hon så klart tog upp)... men också för att jag själv så klart vill ha min mamma kvar hos mig.... Varför ska det vara så svårt...

Sedan nämnde hon Astrid Lindgrens historia om Ronja Rövardotter i vilken Mattis pappa dör och han går ut och skriker "Du fattas mig". För det är ju så det är, sorgen är min egen, min mamma fattas mig. Men mamma har det bra nu.

Lyckliga minnen

Matilda och David och jag tog en promenad med småhundarna på Björnön idag. Vi gick 2,5 km spåret. Men åhhh vad det väcker minnen. Alla gånger jag gått samma sträcka med mamma och diverse hunder genom åren. Mamma som alltid ställt upp på att låta mig ha djur av alla slag...och som skjutsat mig hit och dit till olika träningar och platser... Mamma som stog i kiosken på hundklubben i Häpplinge när jag tränade vår dåvarande hund Lina. Och Lina som tog chansen att smita till mamma så fort hon kunde för att slippa träna... :) Lina var ju mer mammas hund även om hon gick med på att vara med mig också.

Mamma som kom och hämtade mig vid musiksalen på Viksängsskolan, för att jag skulle hinna till min ridning på Rocklunda. Det var så tajt med tid så jag var tvungen att byta om till ridkläder i bilen på vägen dit.

Mamma som hjälpte mig att dela ut de tunga reklamkatalogerna när jag jobbade som brevbärare för första gången. Mamma tog all reklam i bilen och jag fick springa i trapporna på Emaus. Mats hjälpte mig också, vi träffadades den sommaren.

Mamma som stod ut med att lyssna på mitt pianospelande...och som dessutom alltid berömde mig för att jag spelade. Hur fel jag än spelade ibland lyssnade hon tålmodigt och nynnade med. Tack mamma för att jag fick ditt piano när du flyttade till Herrgärdet - det betyder oerhört mycket för mig!

Försöker ta det piano

Idag läste jag mammas dödsannons i VLT...återigen...ren och skär sorg och smärta... Det är på riktigt, inte en ond dröm... Mamma, vad jag saknar dig! Vill att du ska finnas och vara med mig, så som det var förr. Min mamma sade många gånger de senare åren "att livet är så kort" och så rätt hon hade.

Har idag bokat minnesstund på Falkenbergska kvarnen. Hoppas det kommer att bli ett fint minne. En begravning är trots allt livets sista fest. Min mammas bror önskar spela piano på minnesstunden, vilket är fint. Men något piano finns ej där. Min svägerska kom då på idén att vi kan hyra ett elpiano. Skönt! Det praktiska löser sig i alla fall.

Kan sorg göra fysikt ont?

Försöker vara stark och praktisk, men hjälp vad det är svårt. Orkar inte med att ta tag i vanliga saker, det känns så oviktigt. Gråten och sorgen, som gör fysiskt ont, trycker på. Oändlighetskänslan, suget i kroppen som drar i mig, drar i mig mot marken. Känslan av meningslöshet. Nu är det för evigt slut - min mamma finns verkligen inte mer. Jag kommer aldrig mer att få höra ljudet av hennes andetag, aldrig mer få se hennes ögon glittra till när hon ser mig. Bara hennes kropp finns ännu kvar ett litet tag till. Men hennes själ, slocknade när hon tog sitt sista andetag? Vad är det som gör en människa levande? Det hjälper inte att veta att det var bäst för henne själv. Jag vet att det var så, tro mig! Men även om jag vet det så måste jag få lov att sörja min egen förlust. Förlusten är lika stora oavsett, respektera mig för det.

Jag tycker det är fint att tänkta på att kroppen nu ska användas till något annat, det är materia som ska bygga upp något nytt. Det skrämmer mig inte, tvärtom. Det som skrämmer mig är att en människa betyder så lite i det stora hela. Även om en människa också kan betyder så mycket, för mig.

Har svårt att sova på nätterna, vaknar, plågar mig själv med tankar. Försöker låta bli men det är svårt.

Minnet lever

"Minnet lever
det kan ej jordas
det kan ej gömmas
bland stoft och grus
Nej, det ska leva
i fågelsången
I blomsterdoft
och i vindens sus."

Denna dikt har min bror och jag tillsammans valt att ha med i mammas dödsannons som kommer i VLT så småningom. Dikten känns trösterik och vacker.

Gråt inte

Gråt inte för jag

är död

jag finns inom dej

alltid

Du har min röst

den finns i dej

den kan du höra när du vill

Du har mitt ansikte

min kropp

Jag finns i dej

du kan ta fram mej

när du vill

Allt som finns kvar

av mig är inom dej

Så är vi jämt

tillsammans.



Dikten kommer från Boken "Jag tänker på henne hundra gånger om dan- nio röster om sorg" av Inger Östman. Dikten är skriven av Barbro Lindgren.


Min mamma hade nog tyckt om denna dikt. Jag tycker själv den är mycket vacker och trösterik. Livet går vidare men i ny skepnad - som det alltid gjort och alltid kommer att göra.

Telefonsamtalet

Vid 19-tiden på onsdagskvällen den 9 juni 2010 kom det ett telefonsamtal. Det var väntat men samtidigt ändå så oväntat. En manlig röst medelade att min mamma somnat in i sin säng och att personalen på hennes boende hittat henne avliden. Rösten som var lugn och trygg förklarde läget. Jag hade så gärna önskat vara med vid hennes död men nu var det försent. Jag ringde genast min bror M för att medela det inträffade och vi beslöt att omgående ses hos mamma.

När jag med Mats anlände till hennes lägenhet så såg det ut som vanligt dvs att hon lång och sov i sin säng. Mamma hade varit svårt sjuk under en längre period. Hon led av Altzheimers. Den sista tiden var en kamp för henne. Hennes död kom sannolikt som en befrielse, men ändå. Sorgen är ändå obeskrivlig och smärtsam.

Hennes död kändes så overklig. När jag satt med hennes varma hand i min väntade jag nästan på att hon skulle vakna upp. Hon såg så fridfull ut där hon låg i sin egen säng. Vi satt ett par timmar vid hennes säng med tända ljus och pratade och grät omvartannat. När vi skulle gå klappade jag henne på huvudet för en sista gång.

Det känns konstigt att allt annat rullar på. Världen är sig lik, bara en människa fattas. Älskade mamma vad jag saknar dig! Jag sakar att sitta på din balkong/trädgård och dricka kaffe medans du röker. Jag saknar ditt skratt och ditt leende. Jag minns allt du gjort för mig och min familj. All hjälp vi fått genom åren. Du förtjänar verkligen att nu få vila i frid.

Jag älskar dig och du kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta.