Alla helgons afton/dag

I fredags på alla helgons afton åkte Mats och jag till graven direkt efter jobbet och tände ljus, ett ljus i lyktan och två ljus vid sidan om. Dagen därpå åkte vi tillbaka dvs på alla helgons dag tillsammans med David. Till min glädje brann alla ljusen fortfarande och någon hade varit på platsen och tänt två ljus till. Vi tände ytterligare två ljus som tillsammans med de andra gav ett stämningsfullt men sorgligt skimmer.

Alla helgons helg är framförallt en tid för eftertanke för mig. En helg att stanna upp i tankarna en kort stund för att minnas de döda och även för att fundera över livet. För hur det än är så är livet så otroligt kort. När det är slut finns man bara kvar i minnet hos sina barn och om man har tur möjligen hos sina barnbarn, därefter upphör man helt att existera. Vad är då viktigt? Vad har man för roll i detta? Jag tror tyvärr att livet är ganska meningslöst, det finns bara ett och det är endast jag själv som kan fylla det med något för mig meningsfullt och viktigt tillsammans med mina nära och kära. Vad är det jag vill förmedla vidare? Jag vill att mina barn ska lära sig att respektera andra människor och djur, ja allt levande. Att de ska lära sig att inte döma någon på förhand utan att ta reda på mer, att ställa sig frågan varför och att våga dra egna slutsatser. Att vara nyfikna på livet och på det som sker omkring oss och att alltid vilja veta/lära mer.

Höst

Igår åkte Mats och jag på besök till graven på Hovestalund. Nu var gravstenen åter på plats efter en tids frånvara pga att mammas namn skulle graveras in. Stenen lyste blank och fin på långt håll. Jag kände knappt igen den. Pappa dog ju när jag var liten så jag minns inte att den någonsin varit så blank. Mammas namn och årtal var ordentligt ingraverade. Vi planterade ljung i tre färger och 2 st silverekar och rensade bort lite löv och gräs och tände två gravljus. Fint blev det, om man nu kan glädjas över det. Jag känner i alla fall att mamma ska ha en fin gravplantering. Jag vet att hon hade uppskattat det och varit stolt över det. Hon sade många gånger till mig att hon var glad att hon visste att hennes dotter skulle ta över vården av gravplatsen och planteringen och att den därmed skulle skötas, och det ska jag göra så länge jag bara kan. Jag är sedan jag varit liten van att besöka graven regelbundet, till allhelgonahelgen, på julafton, på våren, på hösten... Men ärligt talat har jag aldrig känt något särskilt när jag varit där. Jag var för liten när pappa dog så graven har hittills bara varit en abstrakt plats med en ingraverad sten. En plats att åka till någon gång om året för att...ja för att man gör det. På något sätt har det inte varit på riktigt förrän nu. Nu känns det annorlunda och jag förstår vikten av ha en plats att gå till. Det är på riktigt - lilla mamma eller det som finns kvar av henne, finns verkligen där i marken.

Saknad

Snart 4 månader har gått, ofattbart. Har kort av mamma på kylskåpet. Bilder på mamma på Simons fotbollsmatch, på fika i vår trädgård, mamma i gymmet på Posten, bilder som om de vore tagna igår. Även om mitt liv rullar på med jobb och barn och vardagsbestyr så finns saknaden där hela tiden. Den väller upp som kokhett vatten ur en gejser lite då och då, som nu till exempel, när jag låter saknaden ta plats. Har en bild på mamma i min plånbok, en fin svartvit bild på när hon är i ca 70-års åldern - känns bra att se den varje dag.

Tiden går men läker den sår?

Mammas saker är uppdelade, lägenheten är urstädad och nycklarna inlämnade till hyresvärden. Har trots att det gått flera veckor fortfarande ouppackade flyttkartonger med hennes saker i vardagsrummet - har ännu inte orkat ta tag i detta.

Små saker påminner hela tiden t ex så är min nyckelknippa numera lätt då jag inte längre behöver bära runt på hennes nycklar och dörrbricka. På mobilen finns fortfarande hennes tel nummer inlagt, även om abonemanget upphörde för 2 månader sedan. När ska man radera det?

Jag sover numera bättre på nätterna vilket är skönt och det är lite lättare nu att prata om mamma med andra människor, tidigare var det omöjligt. Men evighetsperspektivet är svårt att förstå. Mamma är verkligen bort för evigt borta. Aldrig mer kommer vi att träffas. Det enda som finns kvar är lite saker och fotografier samt en grav på kyrkogården. Även om jag vet så har jag svårt att förstå att hennes kropp finns där några meter under marken (kanske vill jag inte förstå).

Känner mig grymt ensam, även om jag är lyckligt lottad som har en egen familj med make och tre barn. Men jag saknar länken till mitt eget förflutna.

Så lite

Tänk så lite det blir kvar av en människas liv. Foton, kläder och en del möbler och småsaker. Döda ting som egentligen är meningslösa men som plötsligt känns ovärderliga. Snart måste vi syskon ta tag i att tömma mammas lägenhet, ännu ett jobbigt steg att ta. Så länge lägenheten finns så finns på något sätt i alla fall en del av henne kvar. Allt står kvar som det var tidigare. Men som sagt måste vi strax ta tag i och dela upp hennes saker sinsemellan samt kasta det som ingen vill ha. Det svåraste kommer att bli att kasta saker tror jag.

Kåldolmar

Häromdagen var Mats, Matilda, David och jag och badade på Östra holmen. Vi pratade lite allmänt om mat. Då plötsligt slog det mig att jag aldrig ska få lära mig att laga kåldolmar av mamma. Knäppt, men jag känner mig verkligen jätteledsen. Kåldolmar var en av mammas "paradrätter". Hon gjorde storkok och frös in. Ibland fick jag en påse dolmar med mig hem. Önskar att jag hade tagit mig tiden att göra kåldolmar tillsammans med henne medan hon fortfarande kunde (flera år sedan...). Men på något vis så trodde jag hela tiden att tid fanns...(ja inte de sista åren så klart men innan hon flyttade till Herrgärdet). Men å andra sidan skulle jag inte kunna leva med tanken att riskera att någon nära hela tiden risker att försvinna, det skulle ju bli alldeles för jobbigt. Vi människor måste nog leva i vår lilla "bubbla" för att orka med vardagen som ju är ganska krävande.

Saknar dig så ofattbart mycket mamma!!! Älskar dig!

Absurda tankar

Hur är en människas hjärna funtad egentligen...? Jag vet mycket väl att min mamma är död och att hon har det bra nu, jag har tagit farväl flera gånger. Ändå kan jag få panikångest...och tänka helt absurda tankar...vågar inte ens skriva dem här... Måste försöka sova mer på nätterna kanske...?

Vacker och stämningsfull begravning

Igår begravdes lilla mamma. En otroligt jobbig och sorglig dag men samtidigt ett mycket vackert minne. Begravningsgudstjänsten hölls i Domkyrkan kl 13:30. Den vita kistan var placerad under det stora korset i taket i den gamla delen av kyrkan. Kistdekorationen var mycket vacker, med blommor i rött, aprikost, grönt mm. Lite höstiga färger men det var mammas absoluta favoritfärger. Ett vitt band hörde till med den valda texten i guld "Vila i frid" och så våra syskons namn med respektive. Från barnbarnen hade vi en blomsterdekoration i likartade färger framför kistan med bl a aprikos gladiolus, röda flamigoblommor mm och ett vitt band med den valda texten "Tack för alla glada stunder" tryckt i guld. Mycket fint! Mats föräldrar och syskon hade köpte en blomsteruppsättning i blått och vitt och rött, och mammas fd grannar vita liljor. Mycket vackert!

Som inledningsmusik spelades Albinonis "Adadgio" på orgeln. Då släppte verkligen all gråt som jag hållit inne under dagen fram tills dess. Otroligt jobbigt. Gråten verkligen vällde upp och ut ur kroppen. Jag är mycket tacksam för att min svägerska Sinikka satt intill och genast kramade och tröstade mig. Det kändes mycket fint! Det var så skönt att inte vara ensam! Mats satt på raden bakom med David och Simon som så klart också var mycket ledsna. Matilda satt med Hanna ytterligare raden bakom Mats.

Jag är mycket glad att det var Eino, en kvinnlig finsktalande präst, som höll i gudstjänsten. Det kändes så naturligt och bra då hon växlade mellan att prata finska och svenska. Alla fick sjunga psalmerna på valfitt språk. Den första psalmen var .... (2 sista verserna) och den andra Härlig är jorden. Däremellan sjöng Kajsa S. "Ave Maria" akapella på engelska. Mycket vackert! Eino berättade en massa fina saker om mamma. Att hon var stolt för att vara den första kvinnliga postiljonen i Västerås (och dessutom invandrarkvinna!), stolt över oss barn och stolt över sina barnbarn. Hon berättade historian om ekorren och om att mamma gräddat pannkakor på spritköket.

När gudstjänsten var slut bars mammas kista ut till begravningsbilen av Kauko, Hannu, Markku, Mats och Simon och en begravningsentreprenör till orgelmusiken. Utanför kyrkan väntade sedan begravningsbilen in oss andra och vi åkte i samlad kortege till Hovestalund. Solen sken från en klarblå himmel och det var verkligen varmt. Kistan fick åka på en vagn från bilen till gravplatsen. Graven var så klart öppnad, men väggarna hade klätts in med grönt tyg och på botten låg färska kvistar av alm? Kanten till graven var tillfälligt belagd med något som i alla fall så ut som sten. Detta gjorde ett fint intryck, inte så skrämmande. Så bars kistan återigen från vagnen och sänktes ned i graven av Kauko, Hannu, Markku, Victor (som anslöt vid graven), Mats och Simon. Fint att nedsäkningen det kunde ske med enbart släktens hjälp. Är också otroligt stolt över att Simon var med och bar sin mormor.

Så tog vi ett sista avsked i ålders- och närmast anhörig ordning, Hanna, Markku, Markku´s familj, jag, min familj och Kauko och Sinikka, Mats föräldrar och Ebba, Tarja och Sven. Jag kom verkligen inte på att säga något annat än "Hej då". Kändes torftigt men situatinen var så jobbig så allt annat var som bortblåst. Kauko och Sinikka och Eino sjöng på finska. Så här i efterhand ångrar jag att vi inte sjöng en sång på svenka också tillsammans t ex "Vem kan segla för utan vind" eller någon allsångs sång, mamma älskade ju allsång. Men min hjärna var inte i sina sinnens fulla bruk, jag tänkte febrilt men dessvärre inga klara tankar, så tyvärr missade jag den chansen. Får sjunga den för mig själv vid graven framöver.

Sedan blev det fotografering vid graven. Eino förmanade oss att inte se glada ut men att vi kunde dra på munnen lite så vi såg trevliga ut...underbar präst.

Så var det dags att lämna graven för minnesstunden på Gaggerska gården på Vallby museum. Mats och jag stannade kvar ett litet tag extra vid graven med Hannu. Hannu stannade när vi gick då han ville hjälpa till en liten stund med att lägga igen graven.

Sov gott

Avskedsstunden blev inte alls så farlig som jag hade befarat. Fantasin är värre än verkligheten...

Begravningsbyrån hade gjort så fint. Mamma hade sina fina kläder på sig och var nedbäddad med sin egen rödvita kudde och sitt eget täcke med rosor på, så rofyllt, tryggt och fint! Jag lade ned en bukett röda rosor på hennes bröst och den lilla vita stenen med gravyren "Love" mellans hennes händer. Det känns fint och tryggt att veta att stenen blir kvar där för evigt, som ett minne, den kommer ju inte att vittra på många, många, många år. Det fanns tända ljus i kapellet och vi, dvs Mats och min bror, satt och pratade om mamma och om fina minnen. Tårarna trillade också så klart emellanåt men ändå kändes stunden vacker och fin och jag är verkligen glad att jag genomförde den.

Efteråt gick vi till pappas grav, bror tände ljus och jag satta röda rosor i en vas. Insåg att jag måste tillbaka till graven snart igen och gräva upp Kärleksörten som växer där. Vill inte att den ska försvinna när graven öppnas på fredag. Kärleksörten har mamma planterat och den ska förbli på platsen även i framtiden. Så när hon väl är begravd ska jag återplantera den. Har lovat mamma att ta hand om blomsterplanteringen och kommer att göra det så länge jag bara kan!

På kvällen var jag grymmt trött, hade gruvat mig så för detta att jag var helt slut efteråt. Sov lugnt hela natten, vilket varit mycket ovanligt den senaste tiden. Sov länge på morgonen också. Men än nu ikväll är jag fortfarande jättetrött. Hoppas att jag snart ska få tillbaka energin...orkar verkligen inte med mycket alls. Kanske dröjer det till efter begravningen men den kommer så småningom, det är jag säker på.

Gruvar mig....

Gruvar mig något hemskt inför morgondagen...då ska det slutliga avskedet ske. Sista tillfället att se min egen lilla mamma för evigt. Oroar mig för hur det ska bli, om jag borde eller inte borde genomföra detta. Men jag tror ändå att det är bra att göra det, annars kanske jag ångrar mig längre fram. Enligt personer i min närhet är det ett viktigt steg i sorgeprocessen. Kanske har de rätt, kanske inte. Vill helst minnas henne så som hon var förr. Men mitt minne av avskeddet i samband med kvällen då hon gick bort är varmt och fint, inte alls något skrämmande som man skulle kunna tro. Kanske blir detta avsked också fint...men huh vad det skrämmer mig.

Har bestämt mig för att lägga ned en liten sten med gravyren "love" i kistan. Har en likadan sten till mig själv, så kan jag alltid ta fram min egen sten och tänka på att mamma har en likadan hos sig. En ritual som känns viktig just nu. Stenen kommer inte att vittra på länge utan blir kvar i graven lång tid framöver.

Funderar

Funderar mycket på döden. Är inte troende men tror ändå. Tror på att allt levande har en själ, såväl människor och djur. Tror att även träd och annat levande har någon form av själ, för vad är det annars som gör ett träd levande? Vad är det som skiljer allt levande från döda ting som t ex stenar eller vatten? Trots att forskare blandar ihop de ämnen som ska ingå i en levande cell på laboratorium så har de ännu inte lyckats efterlikna tillverkningen av den första cellen.

Tror att människan ännu vet ganska lite. Varför skulle vi under de senaste århundradena ha upptäckt "allt". Kanske finns det fler dimensioner än de vi upptäckt idag dvs det tredimensionella och tiden. Tidigare trodde man jorden var platt idag tror vi oss veta att den är rund. Vaför skulle det inte kunna finnas något mer som vi ännu inte upptäckt.

Kloka ord

Idag träffade jag den kvinnliga prästen som ska förätta begravningen nästa vecka. Samtalet gav mig en hel del att tänka på, bl a så sade hon att "måste tillåta en sjuk människa att dö". Att döden kan vara en befrielse. Jag vet att hon har rätt även om det är svårt att tänka så....delvis pga att man då får skuldkänslor...(vilket hon så klart tog upp)... men också för att jag själv så klart vill ha min mamma kvar hos mig.... Varför ska det vara så svårt...

Sedan nämnde hon Astrid Lindgrens historia om Ronja Rövardotter i vilken Mattis pappa dör och han går ut och skriker "Du fattas mig". För det är ju så det är, sorgen är min egen, min mamma fattas mig. Men mamma har det bra nu.

Lyckliga minnen

Matilda och David och jag tog en promenad med småhundarna på Björnön idag. Vi gick 2,5 km spåret. Men åhhh vad det väcker minnen. Alla gånger jag gått samma sträcka med mamma och diverse hunder genom åren. Mamma som alltid ställt upp på att låta mig ha djur av alla slag...och som skjutsat mig hit och dit till olika träningar och platser... Mamma som stog i kiosken på hundklubben i Häpplinge när jag tränade vår dåvarande hund Lina. Och Lina som tog chansen att smita till mamma så fort hon kunde för att slippa träna... :) Lina var ju mer mammas hund även om hon gick med på att vara med mig också.

Mamma som kom och hämtade mig vid musiksalen på Viksängsskolan, för att jag skulle hinna till min ridning på Rocklunda. Det var så tajt med tid så jag var tvungen att byta om till ridkläder i bilen på vägen dit.

Mamma som hjälpte mig att dela ut de tunga reklamkatalogerna när jag jobbade som brevbärare för första gången. Mamma tog all reklam i bilen och jag fick springa i trapporna på Emaus. Mats hjälpte mig också, vi träffadades den sommaren.

Mamma som stod ut med att lyssna på mitt pianospelande...och som dessutom alltid berömde mig för att jag spelade. Hur fel jag än spelade ibland lyssnade hon tålmodigt och nynnade med. Tack mamma för att jag fick ditt piano när du flyttade till Herrgärdet - det betyder oerhört mycket för mig!

Försöker ta det piano

Idag läste jag mammas dödsannons i VLT...återigen...ren och skär sorg och smärta... Det är på riktigt, inte en ond dröm... Mamma, vad jag saknar dig! Vill att du ska finnas och vara med mig, så som det var förr. Min mamma sade många gånger de senare åren "att livet är så kort" och så rätt hon hade.

Har idag bokat minnesstund på Falkenbergska kvarnen. Hoppas det kommer att bli ett fint minne. En begravning är trots allt livets sista fest. Min mammas bror önskar spela piano på minnesstunden, vilket är fint. Men något piano finns ej där. Min svägerska kom då på idén att vi kan hyra ett elpiano. Skönt! Det praktiska löser sig i alla fall.

Kan sorg göra fysikt ont?

Försöker vara stark och praktisk, men hjälp vad det är svårt. Orkar inte med att ta tag i vanliga saker, det känns så oviktigt. Gråten och sorgen, som gör fysiskt ont, trycker på. Oändlighetskänslan, suget i kroppen som drar i mig, drar i mig mot marken. Känslan av meningslöshet. Nu är det för evigt slut - min mamma finns verkligen inte mer. Jag kommer aldrig mer att få höra ljudet av hennes andetag, aldrig mer få se hennes ögon glittra till när hon ser mig. Bara hennes kropp finns ännu kvar ett litet tag till. Men hennes själ, slocknade när hon tog sitt sista andetag? Vad är det som gör en människa levande? Det hjälper inte att veta att det var bäst för henne själv. Jag vet att det var så, tro mig! Men även om jag vet det så måste jag få lov att sörja min egen förlust. Förlusten är lika stora oavsett, respektera mig för det.

Jag tycker det är fint att tänkta på att kroppen nu ska användas till något annat, det är materia som ska bygga upp något nytt. Det skrämmer mig inte, tvärtom. Det som skrämmer mig är att en människa betyder så lite i det stora hela. Även om en människa också kan betyder så mycket, för mig.

Har svårt att sova på nätterna, vaknar, plågar mig själv med tankar. Försöker låta bli men det är svårt.

Minnet lever

"Minnet lever
det kan ej jordas
det kan ej gömmas
bland stoft och grus
Nej, det ska leva
i fågelsången
I blomsterdoft
och i vindens sus."

Denna dikt har min bror och jag tillsammans valt att ha med i mammas dödsannons som kommer i VLT så småningom. Dikten känns trösterik och vacker.

Gråt inte

Gråt inte för jag

är död

jag finns inom dej

alltid

Du har min röst

den finns i dej

den kan du höra när du vill

Du har mitt ansikte

min kropp

Jag finns i dej

du kan ta fram mej

när du vill

Allt som finns kvar

av mig är inom dej

Så är vi jämt

tillsammans.



Dikten kommer från Boken "Jag tänker på henne hundra gånger om dan- nio röster om sorg" av Inger Östman. Dikten är skriven av Barbro Lindgren.


Min mamma hade nog tyckt om denna dikt. Jag tycker själv den är mycket vacker och trösterik. Livet går vidare men i ny skepnad - som det alltid gjort och alltid kommer att göra.

Telefonsamtalet

Vid 19-tiden på onsdagskvällen den 9 juni 2010 kom det ett telefonsamtal. Det var väntat men samtidigt ändå så oväntat. En manlig röst medelade att min mamma somnat in i sin säng och att personalen på hennes boende hittat henne avliden. Rösten som var lugn och trygg förklarde läget. Jag hade så gärna önskat vara med vid hennes död men nu var det försent. Jag ringde genast min bror M för att medela det inträffade och vi beslöt att omgående ses hos mamma.

När jag med Mats anlände till hennes lägenhet så såg det ut som vanligt dvs att hon lång och sov i sin säng. Mamma hade varit svårt sjuk under en längre period. Hon led av Altzheimers. Den sista tiden var en kamp för henne. Hennes död kom sannolikt som en befrielse, men ändå. Sorgen är ändå obeskrivlig och smärtsam.

Hennes död kändes så overklig. När jag satt med hennes varma hand i min väntade jag nästan på att hon skulle vakna upp. Hon såg så fridfull ut där hon låg i sin egen säng. Vi satt ett par timmar vid hennes säng med tända ljus och pratade och grät omvartannat. När vi skulle gå klappade jag henne på huvudet för en sista gång.

Det känns konstigt att allt annat rullar på. Världen är sig lik, bara en människa fattas. Älskade mamma vad jag saknar dig! Jag sakar att sitta på din balkong/trädgård och dricka kaffe medans du röker. Jag saknar ditt skratt och ditt leende. Jag minns allt du gjort för mig och min familj. All hjälp vi fått genom åren. Du förtjänar verkligen att nu få vila i frid.

Jag älskar dig och du kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta.

Text som jag nu flyttat från min andra blogg

Hur skriver man om det som är jobbigt?
Hade tänkt att denna blogg bara skulle handla om våra hundar och sånt som gör livet glatt. Men livet fungerar ju inte så...

Måste berätta om min stackars mamma. Hon lider av mycket svår altzheimers. Hon bor sedan 2½-år tillbaka på ett serviceboende där hon sedan förra sommaren fått hjälp med i princip allt, och nu har sjukdomen tagit ytterligare steg framåt... Numera har personalen svårt att få i henne mediciner och mat, så nu tynar hon sakta bort. Det är svårt på många vis. Å ena sidan så vill jag ju så klart inte att hon ska dö men å andra sidan så finns hon inte heller längre kvar mer än som en varm sovande kropp i en säng. Och vad är det för ett liv att leva att ligga i en säng och i bästa fall vakna till så pass att man får i sig lite pure för att sedan åter somna om? Jag hoppas att hon inte känner någon smärta eller ångest men det är ju omöjligt att veta. En fd arbetskamrat som miste sin mamma i cancer för ca 1 år sedan sade att "det är bättre med en svårt sjuk mamma än ingen alls" och kanske är det ändå så? Men ska man bevara och förlänga liv till varje pris?

Jag saknar att åka hem till mamma och sitta i hennes trädgård och fika och prata samtidigt som hon röker (även om jag tyckte illa om att hon rökte...och sannolikt har rökningen också bidragit till hennes sjukdom). Saknar att hon skrattar åt våra knasiga hundar eller åt knäppa saker som hänt. Mamma älskade hundar, egentligen alla djur utom fästingar och möjligen katter. Och det var alltid roligt att ta med hundarna hem till henne så länge hon var medveten om dem. Hon uppskattade att de satt i hennes knä och matade dem gärna med korv eller något annat till deras förtjusning. Svansarna på hundarna började gå så fort vi närmade oss porten till mammas boende. Till och med när hon satt i rullstol och inte längre kunde röra händerna satt Alice i hennes knä och slickade henne försiktigt i ansiktet. Minns särskilt en gång för någon månad sedan när hon var helt förlamad men fortfarande medveten om sin omgivning. Alice och Sally var med på besök hem till henne och de skällde som galningar på personalen som hjälpte henne upp ur sängen till rullstolen. Mamma skrattade gott samtidigt som som hundarna skällde ut personalen.

Minns hur ledsen mamma var för att hon inte längre kunde äta själv. Minns ögonkastet jag fick när jag satte en servett under hennes haka som hakklapp när vi skulle fika. Det var förnedrande för henne så jag tog givetvis bort den. Minns alla gånger hon sagt "När ska det här gå över", någonstans trodde hon eller hoppades hon att hennes tillstånd bara var tillfälligt.

Planterade blommor på min fars grav förra veckan. Svindlande kännslor och stor sorg kände jag då jag insåg att nästa gång det blir dags för plantering kommer han sannolikt inte längre att vara ensam. Hemsk tankte!!! Men jag önskar att min mamma ska få frid, få slut på sin sjukdom, på värk och oro. Men ändå....